
Marika Lagercrantz
Berättare · Apollons musa 2027

6–8 maj 2027 · Elghammar
Som en hyllning till virtuosen Terje Tønnesen, grundare och konstnärlig ledare för Det norske kammerorkestret och konsertmästare Oslo filharmonin, framför Apollon Chamber Orchestra – en kammarorkester med tretton svenska och internationella musiker – verk av de stora mästarna Grieg, Bach, Kerem, Beethoven, Schubert, Zorn, Sjostakovitj, Elgar och Mozart vid tre konserter, under ledning av världsartisterna violinisten Daniel Bard och pianisten Zlata Chochieva på Steinwayflygel. Festivalens musa är Marika Lagercrantz.
Preliminärt program med reservation för ändringar.

Festivalen hyllar

Marika Lagercrantz
Berättare · Apollons musa 2027



Torsdag 6 maj 2027
Grieg, Bach, Kerem och Beethoven. Eleonora Matsuno leder orkestern.
Konserten börjar kl. 19.00 · Föreläsning kl. 18.30 av Per Nyström
Program
Fra Holbergs tid, svit i gammal stil op. 40
Konsert för två violiner i d-moll BWV 1043
Lamento för cello och stråkar
Adagio ma non troppo e molto cantabile, ur Stråkkvartett nr 12 i Ess-dur op. 127, för stråkorkester
Om kvällen
Torsdagen börjar i Norden. Griegs Holbergsvit är musik som många av oss har burit med oss sedan barndomen. Grieg skrev den 1884 till tvåhundraårsminnet av Ludvig Holberg och klädde sin egen tid i barockens kläder, men under perukerna är det norsk luft och norskt ljus. Det känns rätt att börja just här, i ett år som är tillägnat Terje Tønnesen. Eleonora Matsuno leder orkestern.
Sedan Bach. Dubbelkonserten i d-moll är ett av barockens mest ikoniska verk. Häftigare och vackrare kan det knappast bli.
Efter paus går vi inåt. Mihkel Kerem är internationellt etablerad kompositör, och hans Lamento är en klagosång där cellon bär berättelsen bortom orden. Stycket är tillägnat Per Nyström.
Kvällen slutar i den långsamma satsen ur Beethovens stråkkvartett op. 127, här spelad av hela orkestern. För mig representerar Beethovens sena kvartetter människans händelsehorisont.
Fredag 7 maj 2027
Pianoafton
Schuberts fyra impromptus och Beethovens Appassionata med Zlata Chochieva.
Konserten börjar kl. 19.00
Program
Fyra impromptus op. 142, D 935
Pianosonat nr 23 i f-moll op. 57, ”Appassionata”
Om kvällen
Fredagen tillhör pianot och Zlata Chochieva. Schuberts fyra impromptus op. 142 skrevs 1827, ett år innan han dog, bara trettioett år gammal. Ordet impromptu låter som något som kommer till på ett infall, men de här styckena är allt annat än tillfälliga. I det tredje tar Schubert en melodi från sin musik till Rosamunde och låter den vandra genom variation efter variation.
Appassionata fick sitt namn av en förläggare först efter Beethovens död, men namnet sitter. Det är något av det mest våldsamma Beethoven skrev för piano, och mitt i det står en stilla sats, nästan en psalm, som en andhämtning innan finalen river iväg igen. Vad kostar ett skapande? Apollon var ljusets gud, men ljuset kommer inte gratis.
Lördag 8 maj 2027
En meditativ resa
Från Zorns Kol Nidre till Mozarts pianokonsert KV 414.
Konserten börjar kl. 19.00
Program
Kol Nidre
ur Stråkkvartett nr 15 i ess-moll op. 144
Cavatina, Adagio molto espressivo, ur Stråkkvartett nr 13 i B-dur op. 130
Verken spelas utan uppehåll
Serenad för stråkar i e-moll op. 20
Pianokonsert nr 12 i A-dur KV 414
Daniel Bard berättar om konsertens första halva
Musiken har en enastående förmåga att ta oss dit orden inte når. Det här programmet bjuder in till en inre resa, ner i människosjälens djupaste och mest privata vrår.
Vi börjar i John Zorns Kol Nidre, med dess kompromislösa och ofta oroande klangvärldar, och sjunker sedan sakta ner under ytan på vår vardag. Det är en resa inåt, där vi möter sårbarheten, ensamheten, mörkret och det vi så ofta har svårt att sätta ord på.
I resans mitt står Sjostakovitjs femtonde stråkkvartett, hans sista, ett verk av ovanlig intensitet och skörhet. Kanske tillåter sig Sjostakovitj i detta sista musikaliska uttalande att se längre inåt än någonsin förut och uttrycka något djupt personligt och nära, utan filter och utan återhållsamhet. De sex långsamma satserna vecklar ut sig som en meditation över döden, minnet och tidens gång. Det finns ingen flykt från mörkret, ingen enkel upplösning. I stället ombeds vi att stanna kvar, lyssna och tvivla, och kanske känna igen något av oss själva i stillheten.
Och sedan, nästan omärkligt, träder ett annat slags ljus fram. Cavatinan ur Beethovens stråkkvartett op. 130 ger oss ett ögonblick av djup ömhet. Efter den känslomässiga tyngden i det som kommit före känns dess enkelhet och mänsklighet nästan som något bortom oss. Den suddar inte ut mörkret, men låter oss se förbi det.
Kanske är det just detta som är resans kärna: att inte fly från vårt inre mörker utan att färdas genom det, och upptäcka att det även på de djupaste platserna finns plats för ljus. Och kanske påminns vi framför allt om en av musikens största gåvor: att den kan ge uttryck och utrymme åt orden vi inte hittar, åt känslor vi inte kan namnge, och åt sanningar som bara går att nå genom klang.
Efter paus
Elgar skrev sin serenad för stråkar 1892, långt innan någon kände till hans namn, men det är musik av en människa som redan visste vad han ville säga. Larghetton hör till det vackraste jag vet för stråkar.
Och sist Mozart. Pianokonserten i A-dur skrev han i Wien hösten 1782, tjugosex år gammal, nygift och full av framtid. Han ville själv att konserterna skulle gå att spela med bara en liten stråkensemble, och det är den närheten vi söker här. I den långsamma satsen citerar Mozart en melodi av Johann Christian Bach, som hade dött samma år och som Mozart hade älskat sedan han var barn i London. Så slutar festivalen: med ett minne, ett tack, och ljus.
Tre kvällar på Elghammar. Biljetter säljs per kväll.